för många tomma ord, för många intetsägande blickar, för mycket du för lite jag, mest jag, nu är det slut

hon springer, när hon började springa var det ljust, nu är det mörkt, hon vet inte längre vart hon är, långsamt ser hon sig omkring, utan att stanna, allt hon ser är väggar av träd, tallar, granar, ekar, en mur runt henne, hon är fast,
plötsligt stannar hon upp, benen viker sig under henne och hon trillar mot marken, hon trillar och det känns som om hon aldrig slutar att falla, marken har öppnat sig under henne, vad är det som händer?
hon rycker till, hon är inte ensam nu, en man, kille, en yngre kille står böjd över henne, han ser på henne som om han sett ett spöke, hennes ögon möter hans och dem stirrar på varandra en lång stund, hon känner honom, han är hennes pojkvän, hon sprang ifrån honom innan, hon minns nu, allt kommer tillbaka i hennes minne, hon blev arg, han sa att hon inte längre älskade honom lika mycket som han älskade henne, det är sant,

när hon vaknar nästa gång ligger hon i sin säng, Kalle sitter på sängkanten, han har gråtit,
hej, viskar hon,
han ser på henne men säger inget, en tår trillar över hans kind, han försöker le, men det blir bara en konstig grimars,
hon tar hans händer i sina, vad hände? frågar hon, hon har glömt allt igen, vad är det som har hänt?
du älskar mig inte, säger han tyst med ihopbitna käkar,
hon sänker blicken, visst minns hon, hon minns vartända ord hon sa till honom, smärtan i henne bränner, hon vill inte se honom såhär, hon vill inte göra så mot honom, men det är sant, hon älskar honom inte mer.