vaknade

ett uppvaknade ur hennes inskränkthet, ett kliv ur sitt eget innersta.
i veckor har hon vandrat runt med bara sitt eget på sin näthinna, och det med rätt.och visst har det varit skönt, att slippa bry sig för ett tag. fast att inte bry sig alls kan va väldigt påfrestande, det kan göra dig till en egotrippad och okänslig person på bara en vecka, en vecka och du är någon helt annan.
för 7h, eller 6h och 45 min för att vara exakt vakande hon, poff sa det och hon va tillbaka, den självcentrarade tjejen försvann, hon såg en flyktväg och tog den. Det var han, han med de mörka lockarna och glittrande leendet som fick henne att springa för livet. Han väckte de döda känslorna som legat och ruttnat inom henne.
Hon minns hans namn och hans vackra ögon, och att hon kände det där "han är snygg" reaktionerna hos sig själv, hon vet exakt hur hon agerar då, exakt!
fan, hon gillade det ju, men så fort känslorna vaknade ur sin grav så va allt tillbaka på noll, osäkerheten och tvivlet inom henne va där igen och hon kunde inte skaka av sig det.
Han kan vara den hon letat efter, vågar hon se efter eller är det för riskabelt... fast egentligen, vad har hon att förlora? hon har två veckor, eller 12 dagar, sen försvinner hennes trygga värld och hon börjar resan mot något större. Så verkligen, hon har inget att förlora, verkligen inget!

istället för

ett substitut men det finaste av alla. kärlek vid första ögonkastet. ska sitta på bänken vid tornet varje dag och vänta på dig.

För vänskap, emot kärlek

För vänskap, emot kärlek. Det känns som något hon skulle kunna säga, Lily, för du vet lika väl som jag att hon inte längre tror på någonting som har med kärlek att göra. Hon tror inte på att kärleken kommer vara det som gör hennes liv fullkomligt, eller jo hon tror väl lite på det, eller hon vill tro på det, men du vet hur hon är, Lily, hon är inte den som kommer med ett exakt och precist svar när man frågar henne om hon skulle vilja gifta sig när hon blir äldre, hon är velig, obeslutsam, lite lik dig faktiskt.

Jag minns en kväll i maj, som vanligt lyckas hon leda in vårt samtal på dig. Hon började berätta om första gången ni träffades, eller som du träffade henne, hon hade trånat efter dig i smyg ett flertal gånger de senaste åren, men ja första gången ni utbytte ord med varandra. Hon berättade precis hur det var, att du som alla andra killar hon fallit för hade en gitarr i handen och något som gjorde att du inte var riktigt som alla andra.

Hon berättade att det var väl inte direkt en fest, men att ni drack lite och att hon var på gränsen till full, viket alltid har hjälpt henne att vara lite mer öppen.

Hon berättar att du var den finaste hon sett och att varje ord du sa lyssnade hon lite extra på, att blickarna du gav sparade hon extra längre i sin minneskammare. Jag vet det låter som värsta klichén men hon är faktiskt lite av en kliché Lily. Hon tycker om att uttrycka sina känslor i gåtor, i metaforer och bildliga uttryck, speciellt när hon fått ett glas vin eller två, det är då alla de djupaste känslorna väller fram och hennes språk blir som en dikt av, Edgar Allan Poe.

Hon berättar om vilka låtar du spelade den kvällen och hur hon drömde sig bort om att du spelade dem bara för henne och hon var din, men aldrig trodde hon väl att det faktiskt skulle bli så.

Hon hoppade ganska mycket i sin historia men en del jag minns tydligt, är bara en mening egentligen, hon sa att ”hon inte riktigt levde den tiden det var ni”, att hon inte kan minnas vad hon gjort eller vad ni gjorde, bara att hon skulle göra allt för att göra om alltihop.

Just den sekunden hon uttalade de orden förstod jag precis, jag förstod all hennes smärta och alla det tårar jag torkat från hennes kind det senaste halvåret.

Hon var inte kär, hon var förälskad, hon var fast i dig, du hade tagit ett snöre och knutit det runt hennes handleder och hon kunde inte ta sig ur, metaforiskt talat alltså. Hon kämpade för att slippa vara en slav under din nästan obetydliga kärlek och hennes översvämmande. Hon hade varit en slav under sitt eget hjärta. Att hon fortfarande är det ibland , det skrämmer mig, det skrämmer mig att hon är så skör.

Jag vill inte säga att jag är arg, eller att hon är arg, vi är bara besvikna, båda två. Vi hade höga tankar om dig och din kärlek och när de kraschade ruinerades hela vår verklighet.

Hon brukade nynna på texten till ”jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din”, hon skuttade runt hemma i vardagsrummet nästan varje kväll och sjöng på all världens kärlekslåtar och det kändes verkligen som om hon var lycklig, på riktigt. Men det var inte så eller hur? Du fattade det, precis som jag.

Hon berättar om att hon ibland blundade och sträckte ut handen mot himlen och väntade på att du skulle fånga den i din.

De trodde att hon var kär, den kvällen när alla tjejerna samlades hemma hos henne och hon smsade med dig hela kvällen och smålog och skrattade åt allt och inget, de trodde hon var kär, jag trodde hon var kär. Du hade tydligen sovit där den natten, du hade manipulerat in dig i hennes armar, ni hade inte pussats det var hon tydlig med att förklara, men det hade varit underbart.

Vet du vad hon sa sen? Att hon redan då visste att det aldrig skulle funka.

Det är inte hon som springer inte, hennes hjärna gör det. Hennes tankar och hennes mage, du vet magkänslan, den bara skriker åt henne att det inte är rätt men hon lyssnar inte. Hon säger att hon var naiv och att hon bara lät sig svepas med i dina förföriska ord och beröringar i natten.

Men var det från hjärtat de där orden kom, eller var det för att du ville hålla hennes hand som du gjorde det? Du har berättat för henne hur det var, i timmar varje dag, inte med dina ord från din mun utan med dina ord förställda i hennes hjärna.

Det är helt sjukt säger hon, att hon lät det vara så, det är faktiskt ganska sjukt ändå, eller vad tycker du?

Hon säger att hon saknar dig, jag hoppas att det också bara är en föreställning, för hon borde verkligen inte sakna dig, det borde hon inte, det finns inget med dig som är värt att sakna, inte under de månaderna ni kände varandra i alla fall. Du var bara en stor patetisk illusion av någon hon trodde var en fin människa.

du är stenen

en förvirrad själ vandrar återigen under gatlampornas ljus och sparkar stenar framför sig. hon va på väg någonstans men under vägen gick det snett. Hon ändrade sig, hon insåg att, att hon aldrig skulle komma fram på riktigt så varför ens försöka. hon gav upp. Att ge upp va hennes enda utväg, att ignorerar och sudda ut, för nu är det inte längre lönt att försöka, hon har försökt, något annat kan man inte säga, hon har gett allt.

nu vandrar hon cirkel efter cirkel, klockan är 23.56 och hon sparkar sten efter sten och spottar rastlöst in i buskarna. Hon är irriterad, för hon småsparkar inte, nej hon tar i något fruktansvärt, hon är arg och du är stenen.

och det är förbannat sant, du är stenen, du är sten, kall och hård och okänslig, det är skrattretande sant och jag låter henne sparka på, hon behöver det och du behöver det. inte för att du känner hennes sparkar för du är sten men försöka kan man alltid. det bubblar upp ett skratt inom mig, ett skratt av hån för du, du är en fucking sten och hon har äntligen insett det. Det som vi alla såg direkt har hon äntligen insett och jag skrattar.

Hon hör mitt skratt och ger mig en svart blick. Jag skriker efter henne: FATTAR DU INTE! du har ju vunnit nu, du har vunnit, skratta med mig för fan!

Hon skrattar inte men jag ser att jag väcker tankar inom henne, kanske hade hon vunnit precis som jag sa, kanske va han stenen och nu är han död och hon står kvar, kanske.

still

känslan av att vilja gråta men hur mycket du än försöker kommer det inga tårar, känslan av att vilja skrika men ingen hör. att vilja slita ur varenda del ur dig att vilja riva och slå och kasta, att vilja vara fri.

smärtan i magen men ingen som säger att det är okej, ingen. men dej jag behöver dej och du är där, finaste vännen du är alltid där. en villkorslös kärlek och tillit.

finaste du med men inte i närheten, du är på avstånd finaste men aldrig vågar jag säga det. för mycket för lite, för du.

jag trampar men kommer ingenstans, jag trampar men det är som lera, du drar mig ner men aldrig tillräckligt. du drar men jag slår mig fri. välj för fan, dra ner mig eller släpp mig fri. snälla jag ber dig, dra ner mig eller släpp mig fri!

så fort jag blundar, vafan ska jag göra

det är bara kött blod och en jävla massa tårar.

Det finns fan ingenting i den är världen att leva för just nu, ingenting och allting.

För vet du vad? om hon inte kastat sig ut så skulle hon ju aldrig trillat, och hade du fångat henne så hade hon aldrig faceplantat ner i asfaltstrottoaren! Så man kan ju säga att hennes vilja att inte leva är ditt fel, det är ditt jävla fel att världen inte längre vill vara hennes vän och om något är ditt fel så är det att du inte va där och fångade henne.

Fine! Du kanske inte ville ha henne men du kunde i alla fall fångat henne för att säga det.

Klumpen i hennes mage har vandrat neråt, 20 cm neråt och satt sig i djupet av hennes mage. Illamående är vad hon är nu, viljan att spy men inte kunna, den har du gett henne.

Jag har fångat henne åt dig, jag va 5 minuter för sen så skrapsåren i hennes ansikte de är där, men hålet i hennes hjärta det håller vi på att fylla ut tillsammans hon och jag.

Det va ingen som höll din hand när hennes skakade av gråt, jag vet det och jag vet hur förbannat tufft du tycke det va. Jag vet det för nu sitter jag där med hennes hand i min. Hon är en förlorad själ och du va inte stark nog att hjälpa henne hitta och jag förstår dig, jag förstår precis!