So tie me to a post and block my ears, I can see where those orphans threw my tears,I know my call despite my faults, And despite my growing fears

ha, vet du vad, det är för sent, ha, och vet du vad, det är inte mitt fel, aldrig mitt fel, jag ska dansa genom sommarnätterna, spränga alla havets vågor och skrika högst av alla utan dig, ha!

hon frågade mig här om dagen, om jag trodde att han fortfarande tänker på henne ibland, vet du vad jag sa till henne? alltid, sa jag. jag vet inte varför eller om jag ens tror det, men jag vill tro det för hennes skull, du sa ju att hon var det finaste gud skapat och att du aldrig skulle låta henne bli fångade av någon annan, men vart är du nu? Emil, vart är du nu?

flera timmar har vi suttit här nu, jag och hon, lyssnat på "från och med du" på repeat hela dagen, ibland säger hon några meningar så som; om världen varit platt hade det varit lättare att åka överallt, eller; jag tror han har glömt att jag finns, visst sa han att han att om jag inte fanns skulle han inte vilja leva? , men om han inte finns, orkar jag leva då? Jag har inga svar kvar, jag kramar bara hennes hand lite hårdare och vilar min kind mot hennes. flera timmar, och vart är du?

om du aldrig provat hur kan du då vara säker

många kvällar har vi suttit nu, du och jag, funderar, tänker och begrundar, du och jag vi har i varje fall varandra, du är mitt allt,

det började i lördagskväll, som vanligt händer det mesta när du och jag är fulla, det är alltid då vi gör allt det där dumma. men den här gången var det inte som förut, det var inte han längre han som brukade få oss att fundera, det var inte han denna gången, ha! Nu är det en ny, jag vet att du vill ha honom, det vill väl alla, han är sådär underbar och magisk som bara han kan vara, och charmig, ja gud, charmig är precis vad han är, och han har ögon som man inte kan slita sig ifrån, du brukar möta hans blick ofta det ser jag, och ni vilar alltid där en stund båda två, vad betyder det, antagligen ingen, för jag vet att du vet att han gör så med andra, men har ni något speciellt, vem vet.
Jag hoppas det i alla fall, för din skull, ni förtjänar varandra du och han för alltid.

Cause I have other things to fill my time You take what is yours and I'll take mine Now let me at the truth Which will refresh my broken mind

nu kan du få mig så lätt

hela världen skakas av dig, när du visar dig på gatorna drars blickarna mot dig och alla vill vara din vän, dina blickar gör mig vimmelkantig och jag vet inte om jag drömmer eller om det är sant, du förtrollar min värld, men först när du tar dig ner på jorden, först då kan jag vara din vän, du flyger högre än oss andra, du går inte med oss andra, det har du aldrig gjort, du är från en annan planet,

hon vandrar på kullerstengatorna,. ännu vandrar hon, men nu har hennes steg förändrats, det är luftigare, det är längre och man kan nästan se att stegen har blivit lyckligare, hon ler nu, fast det vet du ju redan,. det såg du ju den gången ni möttes på stan, flera gånger berättade hon om ert möte, nu är det nya historer, hon pratar aldrig om dig längre, sist vi träffades va det om jonathan, hon var glad, han hade sagt att hon var värdig, att hon var det vackraste och att hon förtjänade allt, han menade det, det vet jag för jag känner honom och han älskar henne, han har alltid älskat henne, han älskar henne för han är hennes bror, du vet vem han är, han älskade dig med innan du krossade henne, jonathan har ett öppet hjärta men han kan inte se någon göra henne illa utan att bry sig, och det har du säkert märkt,

för många tomma ord, för många intetsägande blickar, för mycket du för lite jag, mest jag, nu är det slut

hon springer, när hon började springa var det ljust, nu är det mörkt, hon vet inte längre vart hon är, långsamt ser hon sig omkring, utan att stanna, allt hon ser är väggar av träd, tallar, granar, ekar, en mur runt henne, hon är fast,
plötsligt stannar hon upp, benen viker sig under henne och hon trillar mot marken, hon trillar och det känns som om hon aldrig slutar att falla, marken har öppnat sig under henne, vad är det som händer?
hon rycker till, hon är inte ensam nu, en man, kille, en yngre kille står böjd över henne, han ser på henne som om han sett ett spöke, hennes ögon möter hans och dem stirrar på varandra en lång stund, hon känner honom, han är hennes pojkvän, hon sprang ifrån honom innan, hon minns nu, allt kommer tillbaka i hennes minne, hon blev arg, han sa att hon inte längre älskade honom lika mycket som han älskade henne, det är sant,

när hon vaknar nästa gång ligger hon i sin säng, Kalle sitter på sängkanten, han har gråtit,
hej, viskar hon,
han ser på henne men säger inget, en tår trillar över hans kind, han försöker le, men det blir bara en konstig grimars,
hon tar hans händer i sina, vad hände? frågar hon, hon har glömt allt igen, vad är det som har hänt?
du älskar mig inte, säger han tyst med ihopbitna käkar,
hon sänker blicken, visst minns hon, hon minns vartända ord hon sa till honom, smärtan i henne bränner, hon vill inte se honom såhär, hon vill inte göra så mot honom, men det är sant, hon älskar honom inte mer.

du säger att jag skrämde bort dig, men du var ju aldrig här

tretusenåttahundranittiofyra minuter, tvåhundratrettiotretusensexhundraförtio sekunder, nio veckor, sextiofyra, snart sextiofem dagar,
sen jag såg dig, sen jag såg din rutiga skjorta och dina solblekta seglarskor med randiga strumpor i, två månader, mer än två månader, vart är du? jag känner inte dig längre, jag kan inte minnas hur du ser ut, inte exakt, jag minns dina drag, och din profil, tydligast den som du har när du sover, när din kind pressar din mun och näsa, du är så söt när du sover, jag spederade timmar, tittade på dig när du sov, granskade varje millimeter av ditt ansikte, din rygg, du har en fin rygg, den finaste. Minns du när jag väckte dig genom att bara nudda över din rygg med fingertopparna, du är så kittlig, och du vaknade dirket, tog tag i min hand och drog runt mig, kysste mig i flera minuter, jag tror inte du sov, jag har tänkt på det, du gillade nog bara att få mig att tro att du sov, du ville ge mig dem sista minuterna att ta in allt, kanske tog du med in, in mig, ta in mig, sextiofem dagar, sextiofem dagar av smärta, tårar, lycka balandat med sorg, vart är du? jag saknar dig varje dag, minnerna av dig suddas ut nu, fan, kom tillbaka, vart är du nu?

jag river ut, hjärtan ur papper, river isär dem och kastar i soptunnan, dem är du

vi lider av samma sjukdom hon och jag , och vet du vad, det är du. vi har delat mycket hon och jag vi har delat saker och vi har delat smärta, och vet du, det är du. om jag hade kunnat ge dig all den smärtan hade jag kastat den över dig, tatt den och hällt den över hela dig, plastat in dig och aldrig låtit dig ungå den, du sa att det var annorlunda, du sa att nu är det inte som förut, men vad är det som händer då? vem är du? vad är annorlunda? du? aldrig.

jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

jag har inte kvar skjortan jag fick för att den doftade som dej, jag brände den, förlåt,

det var en tisdagsmorgon, jag skulle till jobbet, du låg i sängen och retade mig för att mina arbetskläder, du retade mig ofta, men jag tycket om det, det var liksom en del av oss, jag tog ditt underbara ansikte i mina händer och kysste dig, du log mot mig, det var en kyss som sa; jag kommer kyssa dig för evigt

det var vår sista kyss

ditt namn ska inte längre jaga mig, du ska inte längre jaga mig, slut

det var dumt, jag tar tillbaka allt, allt, tillbaka och sen börjar jag radera, milliimeter för millimeter, går och går, femton meter, raderar, fyra gathörn, raderar, sju sandkorn, raderar,

jag är klar nu, och jag har raderat det mesta, jag känner mig lättare, nu, nu är du är raderad, hejdå, hej, aldrig mer, nej, hejdå

det här är, så fel

allt flyter ihop, till en tung, hård, mörk massa, som omsluter sig runt oss, fångar oss och trycker ner oss längre och längre, djupare, tack

hon är kär nu. kärare än någonsin nu, det är dej hon är kär i, det vet du, du vet det för jag sa det till dig, jag visste att du skulle bli glad, så jag sa det till dig idag, innan när vi gick brevid varandra och pratade som bara du och jag kan, du frågade och jag kan ju inte ljuga när du frågar mig någotm, du märker det direkt, jag märker om du ljuger också, din ena mungipa drars lite uppåt och det rycker i din vänstra ögonvrå, jag ser det, därför ljuger vi aldrig du och jag,

hon ligger brevid mig i sängen, vi stirrar i taket, ingen har något mer att säga, han är här nu, hans närvaro är så tydlig fast den inte finns, han är överallt, tack

Jag vet nu, du behöver inte låtsas mera, jag vet allt och nu är det för sent, jag tänker fortfarande, mycket, men snart är allt borta, det känns så, varje timma försvinner du, lite längre bort, tack

Now all your love is wasted? Then who the hell was I?

hon brukar berätta för mig, om dig, och första gången ni träffades. Flera gånger har hon berättat, oftast när hon varit full, då blir hon alltid lite mer pratsam. Det är så fint när hon berättar, för hon ler, hon ler alltid när hon berättar om dig. Jag kan den nu, kvällen, in i minsta detalj kan jag den nu, för hon berättar och varje gång minns hon nått nytt, ett ögonkast eller en beröring. När hon berätta så blir jag glad, för hon verkar, liksom, glad ändå, för att få ha träffat dig, för att hon fått lov att vara din för ett tag, för att du ville ha henne.
Hon verkar glad, förstår du det?
Jag försår inte det, jag gör inte det, det finns ingen förklaring, det kan inte, hon låter dig vara, hon ser förbi alla dina små fel, alla misstag och all smärta du orsakat henne. Gång på gång verkar hon inte bry sig, hon förlåter dig, hon borde inte, hon borde inte.
Förstår du?
Du är inte värd det, förlåt, men jag tror du vet vad jag menar. Du har stampat på hennes värdighet och suddat ut bit för bit av hennes lycka, bit för bit av henne, och jag hatar dig för det.
Du, hon mår bra nu, bättre, men varje gång hon hör ditt namn eller ser någon som liknar dig, rycker hon till, sedan stelar hon till och drar sig tillbaka, som om hon funderar på vad som gick fel, vad det är för fel på henne.
Fast felen mest är hos dig, jag menar inte att allt var ditt fel, men du borde vetat bättre. Hon är skör, som en porslinsdocka, hennes hjärta är inte lika starkt längre, det borde du sett.
Förstår du?
Fast hur skulle du kunna veta, ni kände ju inte varandra så bra, det sa du själv, hon är en gåta, till och med för mig. Hon har svårt att öppna sig för folk och låta dem komma henne nära, hon är rädd för att bli sårad, men om det är något hon verkligen vill, då är det som om hon stänger allt, hon bara kastar sig, handlöst, ut, eller kanske in i det. För många skrik, för många sömnlösa nätter, för många timmar med min arm om henne när hon skakat av gråt, jag förstår henne, men samtidigt inte. Jag vet inte, jag förlåter dig inte, hon kanske gör det, igen,

du finns i mina drömmar när jag sover,

jag minns den där veckan, den veckan det kändes som att du inte fanns, som att du helt plötsligt försvunnit från min planet, från mitt tankemönster, jag minns den veckan och jag ler, det var en vecka utan tårar utan smärta utan tvivel, dem dagarna var de finaste jag haft, förutom den kvällen jag fick vara din på riktigt, när jag fick visa mig öppet, fritt, när jag fick vila i dina armar och när jag fick dela en bit av mig med dig, den kvällen kommer jag aldrig glömma, men den är över du, när alla veckor känns som den veckan, när den kvällen inte längre är den bästa eller om den blir förnyad, det är då jag lever igen