hur kunde hon ha så fel, hon trodde att världen behövde fler som hon och han, fler av dem, tillsammans, helt galet hur fel hon kunde ha
världen är alldelses översvämmad av människor som han, idioter, känslokalla idioter, hon är arg, hon skriker, en busshållsplats mitt i natten och hon skriker, ingen hör, ingen ser.
Det är symboliskt alla handlingar hon gör den natten är för att bevisa för sig själv att världen inte bara vill henne ont. Allt är förutbestämt och det finns inget, absolut inget hon kan göra åt det. Nu springer hon igen, dem ser henne ofta springandes förbi sina fönster, alla i kvarteret där hon bor, ofta mitt i natten springer hon, runt runt i kvarteret fortare och fortare innan hon faller ihop bredvid Gustavssons postlåda, där ligger hon i säkert en kvart tårar rinner utför hennes kinder men hon ler. Hon har sprungit i två timmar nu, hennes mamma har försökt prata med henne men hon stannar inte, jag går längs gatan och ser henne komma emot mig, jag blockerar hennes väg och hon trillar in i min famn skakades av gråt, förtiotre minuter senare lyfter hon huvudet och tittar på mig och hon säger; vem har bestämt att just du ska vara så underbar?

kan du ligga bredvid henne, och erkänna din kärlek, din kärlek och din dårskap

vet du vad, världen behöver fler som oss, spontana och bekymmerslösa, öppna men ändå mystiska.
tror inte du också det?

igår tänkte jag att världen hade fått nog av oss men idag ändrade jag mig, i sekunden jag såg dig ändrade jag mig, vi är en minoritet du och jag, för vi är vi och vi är eviga.

atombomb

vinden.

vanten.

hand.

värme.

tusen.

tusen.

jag,

dröm,

kärlek.