om det är dömt att misslyckas, vad gör du här då

jag kan säga det om och om igen, intala mig att det inte finns något där, intala mig att du är lika mycket verklig som harry freaking potter. Inte fan hjälper det, nej du kryper bara längre och längre ner i mitt ihåliga hjärta. Inte känner jag något, jag känner inte ett piss för det finns inget där att känna, känner inte, tomt.

Arg, frustrerad, argare, förbannad, glad, ledsen, upprörd, besviken, ensam, euforisk, överkörd, känner allt men ändå inget.

för att åter igen så va allt bara en illusion, en föreställning av något som skulle kunna vara något. det är för att du är den enda som kysst hennes nariga, såriga och trevande läppar, den enda som har hållit hennes kalla, ärriga och skakande hand och du är den enda som dragit din hand genom hennes kort korta hår och sagt att hon va vacker. du är den enda och därför den enda, den enda i hennes tankar, den enda och det skär, river och drar i henne.

världen under hennes fötter har börjat snurra igen. ett bra tag har den varit stilla, väldigt stilla. nu snurrar den, varv efter varv, snabbare och snabbare, hon trillar av. rätt ner i diket bredvid spårvagnsrälsen trillar hon. metaforiskt sett alltså.

hon har sabbat det och hon vet det och jag tror att det är det som är det värsta att hon vet, ibland är det ju faktiskt bättre att inte veta, hon mådde bra av att leva i ovisshet, hon mådde bättre förut, innan du kom, du kom och hon bad dig dra och du drog och sen ovisshet. tills du var där igen, poff, visste, fast hon vet inget egentligen, vad har normen bestämt och vem kan egentligen bestämma förutom de två.

hon har lagt sig, spelet är över, hon har lagt alla korten på bordet, metaforiskt sett alltså.

den stenhårda fasaden är smulad i bitar, hon står framför dig avklädd, naken, tom och vad gör du? ingen vet förutom de två. metaforiskt sett alltså.

Därför.

För att jag mår dåligt när jag tänker på att du är så nära men ändå så jävla långt bort
För att jag mår dåligt när jag tänker på att du inte tänker på mig
För att jag mår dåligt när jag tänker på att jag sa att jag inte tänker på dig
För att jag mår dåligt när jag tänker på oss två, oexisterande
För att jag mår dåligt när jag tänker på dig
För att jag mår dåligt när jag tänker

kär i bilden av dig inte i dig, igen och igen

hon kippar efter andan, hon går snabbare och snabbare men smärtan blir bara värre, knuten i hennes bröst är hårdare än förut. Det blir svårare och svårare att svälja.

Hon är bara ett skal, ett ihåligt berg.

tre månader, tre månader sen hon kände en annan människas andedräkt mot hennes hals, en annans läppar mot hennes, en annans hand i sin. Tre smärtsamma, tomma och ihåliga månader.

hon som brukade gråta floder över förlorad kärlek känner nu inte ett skit, hennes tårar blir bara droppar i hennes ögonvrår. Hon mår illa, hon vill spy, hon vill ligga på toalettgolvet hela dagen och bara andas, in och ut, in och ut, ut och in.

Du gör henne så här, nej inte är det väl precis just du som gör henne sån, men såna som du. Män, män med stora vackra ögon och vackra sätt att vara. Hon är förgiftad av dig, av dig och andra män, men mest av dig. Hon förgiftade dig en gång också, det va fel, grymt och elakt. Hon vet det, hon vet precis hur det är, hon vet för jävla mycket, för jävla för mycket.

hjärtat bultar snabbare och hon faller, äntligen faller hon och hon blir liggandes, liggandes för att du förgiftat henne och hon förgiftat dig.