du är stenen

en förvirrad själ vandrar återigen under gatlampornas ljus och sparkar stenar framför sig. hon va på väg någonstans men under vägen gick det snett. Hon ändrade sig, hon insåg att, att hon aldrig skulle komma fram på riktigt så varför ens försöka. hon gav upp. Att ge upp va hennes enda utväg, att ignorerar och sudda ut, för nu är det inte längre lönt att försöka, hon har försökt, något annat kan man inte säga, hon har gett allt.

nu vandrar hon cirkel efter cirkel, klockan är 23.56 och hon sparkar sten efter sten och spottar rastlöst in i buskarna. Hon är irriterad, för hon småsparkar inte, nej hon tar i något fruktansvärt, hon är arg och du är stenen.

och det är förbannat sant, du är stenen, du är sten, kall och hård och okänslig, det är skrattretande sant och jag låter henne sparka på, hon behöver det och du behöver det. inte för att du känner hennes sparkar för du är sten men försöka kan man alltid. det bubblar upp ett skratt inom mig, ett skratt av hån för du, du är en fucking sten och hon har äntligen insett det. Det som vi alla såg direkt har hon äntligen insett och jag skrattar.

Hon hör mitt skratt och ger mig en svart blick. Jag skriker efter henne: FATTAR DU INTE! du har ju vunnit nu, du har vunnit, skratta med mig för fan!

Hon skrattar inte men jag ser att jag väcker tankar inom henne, kanske hade hon vunnit precis som jag sa, kanske va han stenen och nu är han död och hon står kvar, kanske.