hon går rundor på stan, runt runt i cirklar, förbi hm vidare mot espersso house och cubus, hon kollar in i skyltfönstrena men ser inte vad dem innerhåller, hon bryr sig inte, hon orkar inte bry sig, hon går bara, ibland rycker hon till för att hon ser honom gå förbi, eller hon tror att det är han, men nu har hon gått i snart fyra timmar och inte en ända gång har det varit han som gått där vid hennes sida, det är bara en illusion, hon lyfter blicken som om hon tittar på honom, men han är inte där, där är ingen, tomt, platsen bredvid henne på 01.17 bussen är tom, han kom aldrig, han ringde inte, han var aldrig där, kanske var det inte meningen att han skulle var där vid hennes sida, det var, ja nu vet hon, hon bestämde det precis, nu precis, han ska inte vara där, platsen är bättre tom en fyllt med förtvivlan och ångest, nu är det bestämt, klargjort och inget kan ändra på det nu, tomt är det bästa,
hon ler, kollar ut på skogen som susar förbi, hon ser en kvinna på nattpromenad med sin hund, hon ler, från tårna till hårfästet, musiken i hennes öron, ger henne styrka och nu är hon fri, platsen är tom men hon har aldrig kännt sig mindre ensam, det är bättre så, nu, hon tänker högt och säger tyst för sig själv; du kommer alltid ha en liten plats i mitt hjärta, några millimeter, men det är allt du får, allt du är värd, allt,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar