solen skiner och det är sommarvarmt, du har allt, du är allt, vem är du, för många, för många tomma blad, tomma rader utan ord, utan innerhåll, för många tomma rader, du kan inte fylla dem, du kan inte komma på de rätta orden för att fylla dem, du kan inte säga nått, du vet inte vad som är rätt att säga, vad som kan fixa allt, du kan inte fixa det nu, det är för sent nu, vad du än säger nu är det för sent, för många tomma rader, för lite ord ur din mun,
du formar dina läppar, som om du skulle säga något, som att du nu hade kommit på det ultimata orden, men du stänger dem igen, och vänder ner blicken i ekbordet, jag ser frågande på dig, men du vågar inte möta min blick, du vågar inte se på mig, det är för sent tänker jag, nu är det för sent, han hade sin chans, men nu är det för sent,
blåmärkerna på min rygg gör ont när jag lutar mig mot de svarvade ryggstödet, jag reser mig, går ett varv i köket, jag reste mig för snabbt, huvudet snurrar och jag trillar mot golvet, du hinner upp mig, du fångar mig i dina armar, där sitter jag, gråtnade i din famn, med näsan djupt i din halsgrop, du luktar trygghet och närhet, men trots det är du så långt borta, dina armar ber mig att förlåta, dina andertag ber mig förlåta, du ber mig förlåta, jag är förstörd, du förstörde mig, dem förstörde mig, jag vet inte nu, nu vet jag inte, nu är det för sent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar