sitter, ligger, står, går, Lily vart är du nu för tiden, vem är du nu för tiden och hur mår du? hon är inte säker och jag är det definitivt inte. ibland känns det som jag är du och du är jag, som att jag studerar oss tillsammans utifrån där jag varken är dig eller mig, bara ett kaos, hennes hjärna är bara kaos nu och kommer för evigt att vara det. hon måste bara vänja sig, leva med det, leva i symbios med sig själv och hennes nu.
mycket har hänt det senaste året, mycket har förändrats och ruckat hennes värld, runt och runt.
hon är ett asplöv, när det blåser som mest skakar hon som aldrig förr, hon är stark men på samma gång ett korthus, puttar du lite så faller hon. många nätter har vi suttit, ja, många nätter, hon och jag på trappen, hon med tårar i ögonen och jag med förvirrade tankar. för oavsett vad jag säger slutar hon inte gråta och när jag frågar henne, vet hon inte varför hon gråter. hon säger bara att en period varje år faller hennes värld samman och allt bli grått, allt bli på låtsas och hennes liv känns som en film, om henne själv fast hon bara ser, men deltar inte i. fylld av ångest och djupa tankar vandrar hon på solkyssta gator men känner inte värmen, hör inte människornas sommarglädje, ser inte lövens gröna färg, känner, ser, hör, ingenting.
ibland känns det faktiskt som att allt är ute för henne, som att hon kommer ta sina käraste ägodelar, stoppa dem i en ryggsäck och kasta sig utför ett stup. medan jag ibland ser den där starka, starka, vackra Lily glimta förbi och då blir jag lugn, för jag vet, och hon vet, att hon aldrig skulle göra det, hon skulle aldrig, aldrig, hoppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar