hon vet smärtan, hon känner igen den lika väl som vägen till hennes barndomshem. hon vet att den är bestående, för några fler timmar, några fler dagar och några fler veckor, antagligen, är den bestående. det går bra ibland nu, nu går det faktiskt riktigt bra ibland för du har börjat suddas ut från hennes näthinna, du har börjat blekna från hennes minnen och du har börjat bli mer av en illusion än en verklig person.
hon minns dagen ni träffades, hon minns, hon minns varenda sekund av den dagen, den dagen kommer hon aldrig glömma, hon kommer aldrig glömma vad hon gjorde den där dagen, hur hon tvekade när hon satte foten på perrongen och när hon klev av tåget på okänd plats, hon tvekade, hon tvekar ofta, hon är en tvivlare, en drömmare, en tänkare. hon kommer aldrig glömma smaken av dina läppar och lukten i ditt hår, aldrig.
mango
månader har gått nu men hennes tid står fortfarande stilla. hon är inte redo att ta steget ut än, hon står kvar en stund till, en stund till på kanten till tryggheten, på kanten till dig.
hon känner obehag, ibland. det är den där känslan av ovisshet och om hopplöshet, hon känner den, ibland. hon är oviss om framtiden, hon är ovisst om sin egen existens och hon är oviss om visheten. du är hennes dröm, hon har en dröm och i den är du huvudpersonen, hon är i den drömmen, hon vill leva i den drömmen med dig, i dig.
förvirring
hon vet inte vem hon är, hon vet inte vem hon vill vara och hon vet inte vem hon kommer att bli, det ända hon vet är att hon vill, hon vill
Ane Brun – It All Starts With One
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar