jag är kär, jag är kär, jag är kär, jag är kär, kär, kär, okej jag är KÄR!!!. hon skriker ut orden, stavelse för stavelse, bokstav för bokstav. hon står på en klippa vid havet och vågorna slår mot klippans kant. klyschigt hon vet men havet är hennes terapi nu, havets brus och de salta vindarna hjälper henne att slappna av, att kunna andas igen. många nätter sitter hon uppe, stirrandes in i väggen, liggandes i fosterställning, hulkandes av gråt. meningen med livet, varför hon blev den hon blev och varför hon känner som hon känner, allt i en enda röra, som en tornardo genom hennes hjärna. hon har mer eller mindre gett upp nu, hon försöker resa sig men slås bara ner av sina egna tankar om och om igen, igen och igen.
förr har hon bara blundat för verkligheten, blundat för allt det hemska i världen och allt de kaos som pågår runt omkring henne. men en dag vaknade hon upp ur sin bubbla och fick se, fick se allt hon var rädd för att se. människor i svält, människor i panik och människor i sorg. männsklighetens grymmhet, svart på vitt. hon kunde inte hantera det. hon tappade all tro på godhet och på sig själv. verkligheten krockade med henne, pang, golvet närmare och närmare.